träning

Resan
Jag åkte till Serre Chevalier 1998 med liggbuss och lovade mig själv att jag aldrig skulle åka till alperna i buss någon mer gång. Den gången var det i en stor liggbuss och denna gången var det etter värre, i en minibuss. Enough said, jag åker aldrig buss någon mer gång.

Klättringarna
När man åker till alperna och ska cykla så finns det många klättringar att besegra. Allt verkar gå uppför i Alperna, man inser det när till och med transportsträckorna har rejäla uppförsbackar. Mellan La Grave och Lautaret var det en mil transportcykling, och 600 hm. När vi skulle fika i La Berarde så hade vi 22km att cykla. Det var visst 800 hm på 22 km, snacka om att fikat smakade när vi kom fram! Trots att jag var tvungen att bogsera 100kg uppför så var det inte utan en viss njutning att ta sig upp och inse att man faktiskt klarar det.

Hårdast var nog klättringen upp till Col d’Izoard från Guillestre. Halvvägs upp, i Arvieux var jag helt tom, benen strejkade och pulsen skenade. Johan pep vidare, lätt och ledigt medans jag insåg mina begränsningar och stannade för en fika cola och en blåbärspaj smälte bort Screammasken. En annan smällkaramell var Alpe d’Huez första dagen när vi klev ur minibussarna, käkade lunch och stack iväg direkt till Le Bourg-d’Oisans för att ta oss an klättringen. Jag trodde jag hade fel på cykeln, kan det gå så jävla trögt. Johan dundrade om mig i serpa fyra och sen mötte jag honom på väg ner när jag hade fyra serpor kvar. Starkt jobbat!

Utförsåkningen
Häftigt och skrämmande, att bitvis blåsa utför berget i 65 blås efter att ha tuggat sig uppför i under 10 km/h är riktigt häftigt. Det är lite knepigt att köra i serpentierna, man vill ju inte bromsa för hårt eller för lite… Läbbigast men ändå häftigast var nog åkturen på gamla vägen ner från Les Deux Alpes till Le Clapier, trots att den höll på att skrämma skiten ur mig eftersom den gick på en tre meter bred väg med bara en cementkant som skiljde mig från döden. Att sen andra väggen lutade ut över asfalten var väl bara grädden på moset.

Franska alperna
Efter några vintersemestrar och en tidigare cykelsemester så har jag insett att jag diggar fralperna, speciellt området kring Briancon. Johan, jag och Göran bröt oss loss från hotellets trista mat för att avnjuta lite bra mat på lokal i byn. Det blev en klassiker, Tartiflette, gott (säkert turistpåhitt som vår guide antydde), mäktigt och en trevlig kväll med många skratt.

Tour de France
På torsdagen bussades vi upp till La Grave, sen blev det en mil transportcykling upp till Lautaret för att ge oss på Col du Galibier. Tyvärr stängdes ”colen” redan kl 08.00 på morgonen. Vissa försökte ta sig förbi genom att hike:a uppför i gräset men när vi såg Gendarmerna jaga cyklister och vända dom mot Lautaret bestämde vi oss för att vänta in TdF i gräset. Bra val, jag var duktigt seg i benen efter gårdagens repa över Izoard så jag var tacksam för vilan. Att se så många cykelfans på samma plats var riktigt häftigt, alla nationaliteter, alla som hejade på olika cyklister, inte en gnutta rivalitet så långt ögat nådde. Alla ville bara se de stora komma susande uppför berget. Och susa gjorde det, jävlar vad fort det gick! Sista dagen, när vi varit och fikat i La Berarde så slappade vi i soffan på ett holländskt cykelhak en bit upp i backen för att se slutet på den mäktiga etappen där de cyklade över Telegraphe, Galibier och Alpe d’Huez.

Sista raden
Briancon och området är definitivt något jag vill åka tillbaka till och cykla i nästa sommar. Riktigt, riktigt tung cykling men ändå så var det en fantastisk känsla att ha tagit sig upp. Nu har man lite trevliga rundor att ta revansch på och mycket nytt att upptäcka.

Au Revoir!