Ananaskaka till födelsedagspresent
Jag tycker alltid det är svårt att hitta en rolig present att ge bort på födelsedagar. Idag tänkte jag ge bort en ananaskaka istället för en tråkig present, hoppas att att födelsedagsbarnet blir glad. 
Födelsedagsfest och present
post-vacation dissection
Årsmål halvår 2011
Årsmål efter semestern 2011
I början av juli låg jag rejält efter i mitt motionsmål för året, närmare 37 timmar bakom körschemat.
Efter en sommar i solen och på cykeln kan jag konstatera att jag lyckats knappa in ca 23 timmar mot årsmålet i och med hyss som alpresan och Mälaren runt.
Nu ligger jag ”bara” 14 timmar efter årsmålet vilket är fullt möjligt att knappa in om jag kan få loss lite tid på veckorna och tar mig ut på helgen.
Säsongspremiär på #söndagsrunda
Idag skulle säsongspremiären för den berömda söndagsrundan ske, tänkte avsluta den med lite varmkorv hos mig efteråt. Fyra ystra ryttare rullade från SCS lite efter 19 när Stizze hade hunnit ansluta. Det blev 37 km i makligt tempo vilket var underbart skönt, bara att få rulla ur benen efter gårdagens midnattslopp var så härligt.
Södertörn i sensommarsol
Efter att ha cyklat lite med Hovet så tänkte jag och Johan ta den rundan som Hovet brukar åka på onsdagar. Vi möttes upp vid Globen och rullade mot Farsta för att jag skulle leta mig ut på Södertörn. Det visade sig att hr Andersson hittade på vägarna som sin egen bakficka så han låg mest på rulle och skyltspurtade.
En kortfika på den fantastiska Preem-macken i Västerhaningen halvvägs gav lite extra energi sen bar det av över Årsta Havsbad och hem via Älta.
Strålande sol mest hela tiden, lite kyligt, kändes att dagstempen gått ner till ca 20 istället för de sedvanliga 25. Riktigt härligt!
-
- Hellasgorillan redo för lite asfalt
-
- Johan har legat på hjul ända fram till backen innan Pålamalm
-
- Ibland cyklar vi så fort att träden välter
2010 års Crack-n-fail
2010 års Cannondale Supersix Himod Red med plasthjul
I våras köpte jag en beggad racer bakom centralstationen av en spritluktande skåning, det blev en Cannondale Supersix Himod Red som jag har rastat i ca 100 mil sedan dess. Sen ska man inte förakta att jag måste byta cykel omgående då Tours test av plastcyklar placerade min Cannondale näst sist, turligt nog före en ITERA från 1984.
När jag köpte den så satt det på en omgång Mavic Ksyrium Elite som funkade riktigt bra, tyvärr hade någon klåpare mekat med dom så att glidbussningen är slut mot navkroppen vilket gör att bakhjulet kommer att skära någon gång i framtiden. Får köpa ett nytt hjul framöver. Ricky på SCS viftade med lite magi på hjulet och så hade jag hjul när jag åkte till alperna.
Efter en vecka i alperna är jag mer än nöjd, styv som ett spett och galet lätt. Tyvärr har jag nu slut på ursäkter, det ÄR ”not about the bike”. Ska laborera lite med sittställningen framöver samt köra lite Core-övningar så jag får bort trycket från händerna. Sittställningen kommer att ändras eftersom när min tidiga födelsedagspresent kommer så ingår det en BG fit. Ska ta med mig de inställningarna till racern, eller ”linjehojen” som man tydligen säger. (Tänka sig att man skulle ha en linjehoj en gång!)
I vintras började jag köpa delar till ett par plasthul för tub på Ebay och i Tyskland. Hjulsmeden Gurra G tog sig an delarna och drog ihop ett par ordentliga spurthjul för min Sean Eadie-formade fysik. Plasthjulen har gått en 60 mil nu och det enda jag har att säga om dom är att jag måste lära mig limma tubhjul, men det är väl sånt som kommer. Det känns att dom är lite ojämna när man kommer upp i 40 knyck. Sen är jag helt okunnig i konsten att meka, för 10 mil in på Mälaren Runt lossnade låsringen på kassetten, har aldrig hört talas om något liknande, eller ens varit med om det. Riktigt trist men gängorna hade inte gått i bodyn eller i låsringen så den gick att dra fast igen.
I körbart skick väger den in på 6,8 kg med platshjulen och 7,2 kg med Mavic-hjulen.
Premiär: Handen – Hellas
Johan är ju en jävel på att hitta på dumheter. Först cyklar han 33 mil, sen ska han köra Handen – Hellas som nertrampning någon dag efter.
Självklart kan jag inte låta honom ta pendeltåget ut i banjoland alldeles alena utan det behövs ju nån som håller ordning, och i kameran.
Gubbtjyven har hunnit blogga om rajden här, jag bilägger lite bilder och konstaterar att jag nog kört på samtliga rötter samtidigt i hela Stockholm. Sen var det stenigt också, nämnde jag rötterna? Sen var det helstelt, nämde jag förresten att det var lite rotigt?
Detta var min första cykeltur på Sörmlandsleden utanför Hellas-skogarna så det var grymt kul att få åka med, jag är även dubbelt imponerad av de medverkande i DDT-turen som genomfördes i början på juli där man cyklade från Gnesta (?). Jävlar vad jag hade varit sönder om jag hittat på nått sånt dumt.
Alperna och Tour de France 2011
Resan
Jag åkte till Serre Chevalier 1998 med liggbuss och lovade mig själv att jag aldrig skulle åka till alperna i buss någon mer gång. Den gången var det i en stor liggbuss och denna gången var det etter värre, i en minibuss. Enough said, jag åker aldrig buss någon mer gång.
Klättringarna
När man åker till alperna och ska cykla så finns det många klättringar att besegra. Allt verkar gå uppför i Alperna, man inser det när till och med transportsträckorna har rejäla uppförsbackar. Mellan La Grave och Lautaret var det en mil transportcykling, och 600 hm. När vi skulle fika i La Berarde så hade vi 22km att cykla. Det var visst 800 hm på 22 km, snacka om att fikat smakade när vi kom fram! Trots att jag var tvungen att bogsera 100kg uppför så var det inte utan en viss njutning att ta sig upp och inse att man faktiskt klarar det.
Hårdast var nog klättringen upp till Col d’Izoard från Guillestre. Halvvägs upp, i Arvieux var jag helt tom, benen strejkade och pulsen skenade. Johan pep vidare, lätt och ledigt medans jag insåg mina begränsningar och stannade för en fika cola och en blåbärspaj smälte bort Screammasken. En annan smällkaramell var Alpe d’Huez första dagen när vi klev ur minibussarna, käkade lunch och stack iväg direkt till Le Bourg-d’Oisans för att ta oss an klättringen. Jag trodde jag hade fel på cykeln, kan det gå så jävla trögt. Johan dundrade om mig i serpa fyra och sen mötte jag honom på väg ner när jag hade fyra serpor kvar. Starkt jobbat!
Utförsåkningen
Häftigt och skrämmande, att bitvis blåsa utför berget i 65 blås efter att ha tuggat sig uppför i under 10 km/h är riktigt häftigt. Det är lite knepigt att köra i serpentierna, man vill ju inte bromsa för hårt eller för lite… Läbbigast men ändå häftigast var nog åkturen på gamla vägen ner från Les Deux Alpes till Le Clapier, trots att den höll på att skrämma skiten ur mig eftersom den gick på en tre meter bred väg med bara en cementkant som skiljde mig från döden. Att sen andra väggen lutade ut över asfalten var väl bara grädden på moset.
Franska alperna
Efter några vintersemestrar och en tidigare cykelsemester så har jag insett att jag diggar fralperna, speciellt området kring Briancon. Johan, jag och Göran bröt oss loss från hotellets trista mat för att avnjuta lite bra mat på lokal i byn. Det blev en klassiker, Tartiflette, gott (säkert turistpåhitt som vår guide antydde), mäktigt och en trevlig kväll med många skratt.
Tour de France
På torsdagen bussades vi upp till La Grave, sen blev det en mil transportcykling upp till Lautaret för att ge oss på Col du Galibier. Tyvärr stängdes ”colen” redan kl 08.00 på morgonen. Vissa försökte ta sig förbi genom att hike:a uppför i gräset men när vi såg Gendarmerna jaga cyklister och vända dom mot Lautaret bestämde vi oss för att vänta in TdF i gräset. Bra val, jag var duktigt seg i benen efter gårdagens repa över Izoard så jag var tacksam för vilan. Att se så många cykelfans på samma plats var riktigt häftigt, alla nationaliteter, alla som hejade på olika cyklister, inte en gnutta rivalitet så långt ögat nådde. Alla ville bara se de stora komma susande uppför berget. Och susa gjorde det, jävlar vad fort det gick! Sista dagen, när vi varit och fikat i La Berarde så slappade vi i soffan på ett holländskt cykelhak en bit upp i backen för att se slutet på den mäktiga etappen där de cyklade över Telegraphe, Galibier och Alpe d’Huez.
Sista raden
Briancon och området är definitivt något jag vill åka tillbaka till och cykla i nästa sommar. Riktigt, riktigt tung cykling men ändå så var det en fantastisk känsla att ha tagit sig upp. Nu har man lite trevliga rundor att ta revansch på och mycket nytt att upptäcka.
Au Revoir!
Mälaren runt 2011
Igår var det alltså dags, att köra de 330 km som det innebar att rulla med Fredrikshof runt mälaren.
Jag, Johan och Johnny startade i 30+ gruppen som funkade bra ända fram till Strängnäs där mina vevarmar låste sig. Låsringen på min SRAM-kassett hade gängat ur sig och jag fick ställa mig i Strängnäs utanför Systembolaget för att fundera på mina alternativ. Efter några minuter blåste även 27,5-klungan förbi glatt vinkandes.
Körde Mytis på Eniro och fick honom att rycka ut med blåljusen, han dök upp med en stor skiftnyckel och en kassetthylsa. Jävlar vad bra och gängorna tog i bodyn så de verkade inte utslitna vilket jag var rädd för.
Upp igen efter löftet om öl till Mytis om han blev törstig i Stockholm någon gång var det gasen i botten. Eller ja, gasen o gasen vetefan, men upp upp och iväg.
Träffade på 27,5-klungan på nästa stopp där jag stannade och fick lite mer energi. Cyklade med dom fram till lunchstoppet, där hade 30+ klungan redan lunchat klart när vi kom fram så jag insåg att möjligheten att ansluta till 30+ igen var liten.
Nåväl, resten av rundan blev en angenäm upplevelse tillsammans med gubbklungan, smaken av att missa att köra runt med 30+ på grund av en förmodad mektabbe gjorde väl mig lite irriterad men det är ju synd att låta det förta en heldag i solen med bra kamrater. Finhjulen fick sig en rejäl genomkörare, vem trodde att det gick att köra 4-5 km grusväg på 22mm tuber och bongoplast?
Mot slutet blev man lite sluten men benen kändes bra, det var mest ”kontaktytor” som fötter, händer och rumpan som inte riktigt ville vara med. Fick till och med spurtat lite i en backe och vunnit mellan Bålsta och stan vilket var roligt.
Stämplade in kl 19.49 i Barkaby, efter 11.19 i sadeln och 13.49 på vägen i 326,32 km. Det kändes otroligt skönt.
Jag måste göra en bikefit för vänsterhand ville somna bitvis och vänster fot krånglade lite så det känns angeläget. Resten är nog bara vana.
Kona Unit 2-9, en uppdatering
Svetsad dropout
Jag köpte en Kona Unit 2-9 för ett antal år sedan på Häggs
när han reade ut föregående års modell. Det var sista året med Dedacciai-rör, året efter blev det ”Kona Butted Tubing”.
Som jag tidigare skrivit dödade jag den ordentligt förra hösten och bytte bakhjul till ett med Hope-nav och 10mm axel med tillhörande snabblås. Passade på att byta till 9mm genomgående axel fram också. Återigen visar det sig att Hope är bra skit och lättmekat.
När jag och pappa riktade dropouten bak sprack den i stålet och han fick löda med silverlod lite försiktigt. Det värmde minst enligt far och det blev en liten svart fläck med lite fluss som flöt ut.
Väl hemma med ramen så byggde jag ihop den och har kört två tisdagsrundor med den. Fattar återigen varför jag kör den, maken till rolig och livlig ram har jag inte varit med om tidigare. Riktigt glad att jag fick igång den igen. Det bredare styret och hydraulbromsar gjorde sig verkligen bra på den. Funderar på lite uppgraderingar på sikt, ny styrstam och ett Titec Jones-kopia står på önskelistan tillsammans med en dämpad framgaffel.
Är väl medveten om att den kommer dö igen i och med min viktklass, men den dagen den sorgen.
Dödar jag denna blir det en ny. Tror att jag kommer att skaffa en dämpad framgaffel till den eftersom det här med helstelt innebär att jag skramlar ur tänderna i snabba utförslöpor.
